ni kommer aldrig att förstå

Bloggandet rinner alltmer ut i sanden och jag antar att det snart kommer att vara helt öde här. Men innan jag släpper den här världen helt vill jag säga

TACK.

Ni fina människor som trots att ni har fullt upp med egna problem har läst och kommenterat och peppat och tröstat i det oändliga. Det går inte att sätta ord på vad ni har betytt, jag tror inte att ni förstår det. Men jag vill försöka förklara för er.

När jag började blogga hade jag en djupt rotad ätstörning. Jag skrev som en sista utväg för att inte bli galen och väntade mig inte att någon skulle bry sig om mig. Men istället hopades kommentarer fulla av uppmuntran och förståelse och värme - jag hade ingen psykolog men ni fick mig att förstå att jag inte var galen och inte ensam.Nu tror jag på allvar att jag är frisk och det är faktiskt delvis tack vare er. Så ja.

Tictactoe, Sagobarn, Notenough, Clara.

Särskilt till er.

rabarberb.

Den förlamade tröttheten är just nu inte närvarande och jag har både städat, tittat på julkalendern och pluggat. Kanske kom lite energi tillbaka igår när jag tränade, för första gången på en månad typ. Jag vet ju vad träningen gör med mig, men det är svårt att ta sig i kragen när det är dimmigt och kallt ute och det gör ont i nacken hela tiden. Nu är jag i alla fall öm och ganska lycklig.

Var glad. Skrev jag nyss, sen började mitt öga klia och nu minns jag inte vad jag tänkte på. Men visst, jag är glad. Läser era bloggar som alltid, men det är som om jag fått skrivkramp. Kan inte komma på något vettigt att kommentera. Men jag tänker på er.