dumma mig

Det är mörkt ute. Jag har mycket att göra. Är det därför matångesten helt plötsligt bestämt sig för att komma på besök? Jag har försökt utmana mig själv men det slutar ändå bara med att jag äter för lite för att jag är rädd för ångest. Jag vill släppa det och tänka på mig själv som frisk men jag kan inte äta som mina kompisar. Jag kan inte sluta tänka på de äckliga kalorierna. Kanske blir det värre  när jag samtidigt försöker slå ihjäl ätstörningen som tagit sig in i min älskade vän.

Men stopp.
Vi tar det en gång till.
Den framtid som jag har framför mig går inte ihop med ätstörningar. Jag får inte falla. Jag behöver inte gå ner i vikt. Nej nej nej helt enkelt. Det finns inte, jag älskar livet för mycket. Så mycket starkare än rädslan och jag ska säga det igen och igen tills det är helt självklart.

jag är en rishög

Jag kan inte prata och jag känner inga lukter. Te och godis går ner men mat smakar ungefär som papper och känns inte så intressant. Böcker i drivor som jag vill och inte vill läsa och mitt i allting går jag och funderar över ifall mina ben är tillräckligt smala. Idioti. Det är svårt att vara motiverad när hela världen bantar, varför ska inte jag också liksom. Smala flickor överallt, ständigt dessa magra ben med för stora jeans. Varför är det så vackert med sjukdomar som är så farliga och lömska och fula rätt igenom?

trassel

Hej, fina människor. Den senaste veckan har varit både rolig och hemskt jobbig, precis som alltid när det händer något mer än vardag. Mycket upplevt indeed. Jag mår bra men känner mest för att sova i ett par veckor. Och dricka fem liter varm choklad.

Jobbigt dock att alla i min omgivning pratar om dieter, träning och kalorier. Två tjejer i klassen kör LCHF, en gör pannkakor utan äggula för att få mindre energi. Tre har godisförbud som de ständigt diskuterar och det ständiga uttalandet "åh, jag har inte tränat på en hel vecka" verkar eka i korridorerna. Där hemma duggar bantningstipsen tätt.

Jag får ångest. Och inte bara som man säger när man får för mycket läxor, att åh jag får ååångest utan på riktigt, jag får ångest. I måndags fick jag förutom det där med äggulan höra om hur underbart det är att träna och det är mitt liv och ska inte du skaffa gymkort ändå och jag äter bara en halv portion havregrynsgröt varje morgon wiho. Jag blev röd i ansiktet och hjärtat pumpade i hundraåttio och efter en usel ursäkt om att besöka damrummet låste jag in mig på toan och grät. Hatar detta äckliga dietsamhälle.

Tur att det finns vettiga människor också, som säger rätt ord som jag behöver höra. Det är tur.

vi kan inte sätta stopp för allt

Ska försöka skriva mindre om mina matvanor. Trots att det ibland lugnar och tröstar tror jag att den här bloggen på ett vis håller mig kvar i sjuka tankar. Samtidigt är era fina kommentarer så värdefulla och jag har mycket annat än kalorier i tankarna när det handlar om ätstörningar.
Fick idag kommentaren du äter ju alltid jättelite mat och sen bara sallad och knäckebröd av en kompis. Alla närvarande höll med. Jag blev uppriktigt förvånad. Är det sant? Har försökt äta mer i skolan och har svårt att säga om det är oro eller bara mättnad jag känner. Hur som helst ska jag försöka att inte lägga så stor vikt vid det. Har många tankar kvar och det är nog lättast att tiga ihjäl dem. Kommer fortsätta skriva men kanske inte varje dag. Eller kanske varje dag.
Den här veckan har jag knappt tid att äta och sova så bloggande hinner jag inte men jag ska läsa ikapp på måndag. Saknar mina pennor och min pöjk.

en penna i min hand och jag är lycklig

En oväntad och väldigt välkommen känsla av frid och ro har slagit sig ner i mig och gjort sig hemmastadd. Jag matar den med läkeroltabletter och apelsin, och det verkar som om den trivs. Trots att jag oroar mig för många saker finns som en kärna av lugn längst inne. Det känns väldigt bra. Behöver det med tanke på den vecka som ligger framför mig.
Har försökt vara lite kreativ, kanske är det därför. Kopplar av så mycket när jag får fnöppla med pennor och olika material.

men ååååååååå *utbrott*

Varför ska det vara så himla många som fastnar i det här träsket? Hata, hata, hata samhället och vi själva och den äckliga preststionshetsen överallt. Varför måste vi vara så perfekta? Inte bara populära, framgångsrika, lyckade och snygga utan rätt igenom perfekta. Det får inte finnas skavanker och om en flicka är frusen och trött så är det ingen som bryr sig.

Du kan prata om en hälsosam livsstil, om hur gymmet är ditt livs kärlek och hur bra det är att äta clean. 5:2-dieter, 22.5 i betyg, eatcleantraindirty, gå på fester, var full och ha nya kläder. Men att leva är väl mer än bara fasaden som vi hela tiden slipar på?
Jag ska hålla fast vid att hälsa är mer än kaloriräkning. Kan jag inte få ta en ledig kväll, äta godis och stänga in mig på mitt rum all by myself, utan att genast behöva kompensera?

Ledsen över utbrottet, men jag känner mig bara så uppgiven. Jag kanske börjar bli helt frisk, men alla de andra???

abstraktare än vanligt

Vågar inte skriva om det som snurrar runt i mig för jag hittar inga ord. Vet liksom inte hur jag skulle kunna förklara så att någon förstod. Kanske såhär: jag vänder mig mot sånt jag brukar vara van vid och ifrågasätter det. Blir arg och ledsen över saker som är som de alltid varit. Skulle kanske helst fortsätta som jag alltid gjort men det känns fel.

Dagen har varit bra ändå. Huvudvärk och god mat och träning i en intressant blandning.

Jag kan inte ändra på någonting

Att prata med någon som känner en väl men som samtidigt är utomstående, det gör saker tydliga. Jag förstår mer och mer vad hela den här karusellen beror på. Frågan är om det egentligen påverkar något alls. Jag tror inte det. Det handlar fortfarande om vad jag väljer att göra, så enkelt är det och jag kan inte göra något annorlunda än jag gör.
Och förlåt, för det här är bara meningslösa fraser för er som inte vet vad jag pratar om. Behöver bara skriva det, få lite struktur på vad jag tänker.

Har konstigt ont i fotlederna och känner mig trött. Skulle inte ha något emot att krypa ner i sängen och leva på glass en vecka, om det bara var möjligt men tyvärr har jag inte tid att bli sjuk. Så jag hoppas att jag bara gjort något mycket konstigt med benen och fått träningsvärk.