kortkort och menlöst men fullt av lättnad

Mitt humör har sakta men säkert vänt till något bättre. Fick häva ur mig allt jag oroar mig över och det var en sådan lättnad att jag nästan börjar böla när jag tänker på det. Sådan lättnad att inse att man inte är ensam. Och att inse att allting inte är mitt ansvar är också så himla skönt.

om det är mörkt ute tänder vi tydligen lampan

Varm och trygg med en ask halstabletter, papper och penna känner jag mig för första gången på ett tag riktigt lugn och som vanligt. Har varit social på ett sätt som jag inte orkat vara på länge och det känns skönt att veta att jag faktiskt är som vanligt innanför lagret av trött likgiltighet.
Har vägt mig också, och på 1½ vecka med både över- och underätande har jag i princip stått stilla. Önskar att jag visste hur man åt normalt, ska försöka mig på det nu. Äta mig mätt, äta tre mål och två mellanmål, inte äta mellan målen. Är det inte rätt enkelt egentligen?

Om det bara blev soligt skulle jag skratta

Okej, kanske det räcker med depp. Har varit ute i solen under dagen och blivit lite piggare. Det är egentligen allt som behövs, synd bara att ljuset kommer så sent och går så tidigt. Hur som, det får mig att må bättre.

En liten trött känsla sitter kvar trots ljuset. Försöker distrahera mig själv med plugg, en gammal metod som funkar ibland. Tänk på enzymer, vinklar, trianglar och grammatik, vad som helst utom det som ligger längst in i hjärnan och skvalpar. Lyssna för all del när de talar om för dig hur duktig du är som jobbar så hårt. Känn paniken flöda med ro, för det är lugnt så länge den handlar om skolstress. Då kan man göra någonting åt den. Då kan man plugga ännu mer och slippa känna lite till. Tills man med gott samvete kan slå igen böckerna och känna att man varit duktig. Ikväll fungerade det över förväntan. Just nu mår jag inte alls dåligt. Trött, lugn och dåsig, ska äta lite och kura ihop mig i nån filt eller så. Ja.

vattenmoln som faller ner som regn

Idag har jag inte så mycket att säga. Jag har nackspärr och lite ont i huvudet men är ganska lugn inombords. Började dagen med en promenad innan frukost, och det var en underbar start. Det ska jag köra på imorgon också, kände mig så vaken när jag kom in. God frukost fick jag också, och traskade iväg till skolan med ett litet leende. Det är alltid roligt att le mot folk på stan, och se den automatiskt trötta grimasen mjukas upp lite. Ännu bättre är det när någon annan ler mot en själv och man inser hur lite som krävs.

Känner mig fortfarande trött, nere och oinspirerad men jag får ta itu med det själv. Pratar med min pöjk, och det får knytnäven i bröstet att slappna av lite. Typ så känns det, jag vet inte varför jag känner mig såhär. Måste vara regnet.

det är ju inte direkt fel att leva

Från ett biologiblock hösten 2011

Igår kom insikten som ett slag. Jag kommer aldrig att bli vad jag kallar smal igen, och ingen kommer någonsin att ge mig beröm för något som har med ätstörningar att göra. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka i tiden och uppleva känslan en gång till, det är historia och tiden går bara åt ett håll. Tiden går bara åt ett håll och det är bort ifrån det jag både saknar och hatar.

Förra året vid samma tid fick jag ett återfall och gick ner till ännu mer kaloriångest än förra gången. Innan jag själv fattade vad som hände. Idag insåg jag hur lätt det kan hända om igen. Har gått ner lite, satt igår och planerade veckan för att gå ner så och så mycket till. Målvikt, safe foods, motion. Eh, ursäkta va? Planen för idag följde jag med nöje ända fram till middag då jag gav mig själv en mental örfil och åt mig mätt. Med sorg i hjärtat och kompensationer i huvudet. Varför gör min hjärna så? Jag säger inte att jag håller på att bli ätstörd igen för jag äter bra och jobbar med tankarna. Men varför kan jag inte bara släppa det? Mår inte längre så dåligt, vill inte längre ha oroliga blickar. Mitt liv är så himla bra så varför skulle jag vilja förstöra allt för något så meningslöst?

från den trötta naturarens perspektiv

Helt plötsligt när jag var på väg hem insåg jag hur levande jag är. Ni vet, bara sådär random lade jag märke till alla små känslor, dofter och synintryck som man aldrig tänker på. Typ hur vinden drog i håret utan att det egentligen kändes. Och hur hälen gjorde ont av de nya skorna, samtidigt som det prasslade när klackarna mosade löv. Hur det luktade makaroner utanför ett bostadsområde och hur skrattretande det kändes att allting finns.

Jag menar, här går vi - en bunt atomer i olika otroliga konstellationer (ja jag är en naturnörd) och ändå, fast vi består av massa småbitar som agerar helt själva och på eget bevåg, så kan vi tänka så mycket.

Nu blev jag helt poetisk, men det var inte alls meningen. 

G-proteiner och adenylatcyklas

Min diet är rätt enahanda och sockersuget är maffigt. Räddningen är mörk choklad och bananer. Jag har inte mycket för mig, trött och grinig som jag är, men en höstpromenad och lite gungande på en stor gunga lyfte mitt humör. Nu är jag inte den potentiellt eldsprutande drake som jag var tidigare idag och det är ju skönt.

Hela tiden ligger längtan till lägre siffror i bakhuvudet. Så trött på debatten i mitt huvud om varför jag ska och inte ska gå ner i vikt. Jag önskar, som så många gånger förut, att någon visste vilket krig jag har försökt vinna och hur mycket det krävt av mig. För det har det. Det skulle betyda så mycket om någon sa det till mig, att jag har kämpat hårt och att jag blivit frisk. Att jag varit sjuk, men att jag är frisk nu. Då skulle jag kanske kunna släppa det. Typ vara lite stolt. Nu vet jag bara inte vad jag känner. Längtan och lättnad och allt möjligt.

Det finns de som aldrig kan bli glada

Helg, och en mycket trevlig växling mellan torsdag och fredag. Helt plötsligt är det varmt igen också, och även om jag tycker om te och raggsockor har jag inget emot lite linne och shorts heller. Önskar bara att jag inte hade så ont i nacken. Axlarna sitter konstant uppdragna strax under öronen och det får huvudet att dunka lite. Men det är dumt att klaga när man trots allt mår så himla bra som jag känner att jag gör nu.

Jag blir så himla glad när ni skriver om att jag tecknar, förresten.