 |
| Från ett biologiblock hösten 2011 |
Igår kom insikten som ett slag. Jag kommer aldrig att bli vad jag kallar smal igen, och ingen kommer någonsin att ge mig beröm för något som har med ätstörningar att göra. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka i tiden och uppleva känslan en gång till, det är historia och tiden går bara åt ett håll. Tiden går bara åt ett håll och det är bort ifrån det jag både saknar och hatar.
Förra året vid samma tid fick jag ett återfall och gick ner till ännu mer kaloriångest än förra gången. Innan jag själv fattade vad som hände. Idag insåg jag hur lätt det kan hända om igen. Har gått ner lite, satt igår och planerade veckan för att gå ner så och så mycket till. Målvikt, safe foods, motion. Eh, ursäkta va? Planen för idag följde jag med nöje ända fram till middag då jag gav mig själv en mental örfil och åt mig mätt. Med sorg i hjärtat och kompensationer i huvudet. Varför gör min hjärna så? Jag säger inte att jag håller på att bli ätstörd igen för jag äter bra och jobbar med tankarna. Men varför kan jag inte bara släppa det? Mår inte längre så dåligt, vill inte längre ha oroliga blickar. Mitt liv är så himla bra så varför skulle jag vilja förstöra allt för något så meningslöst?
För att ätstörningen ibland kan vara en trygghet att vända sig till för att lösa sina problem. Det man måste lära sig att inse är att den inte hjälper en. Man måste bestämma sig för att sluta gå ner i vikt kanske? Av vilka anledningar vill du gå ner i vikt denna gången?
SvaraRaderaÅh vad du skriver klokt, mitt i prick. Du är stark som gör det här, som kämpar mot ätstörningen. Det kan verkligen inte vara lätt. När man har en ätstörning identifierar man sig ju lite med den. Det är en trygget (som tictactoe skrev också) Det är ju bra att du känner att du inte saknar de oroliga blickarna, det gör jag. Tyvärr är det så.
SvaraRaderaJag hoppas att du mer och mer kan släppa det och leva livet. Det finns en fin quote eller vad man ska säga som du säkert redan hört: Don't look back, it's not than way youre going. Den tycker jag är fin.
Svar: Vad du är snäll!! Vill du göra det!?! Det hade varit så omtänksamt och bra att få veta. :) <3 <3
Kramar
Vad bra att du vet anledningen. Men va tråkigt att du känner så! Jag är dock likadan och tänker alltid på alla andra först, att de ska må bra och jag vill inte belasta någon med mitt. Men varför ska det vara så? Är andra mer värda? Har de större rätt att må dåligt? Nej! Du har precis lika stor rätt att må dåligt och att visa det. Du behöver hjälp nu för att du ska orka. Det är ta och ge och du behöver ta mer <3
SvaraRadera