Helt plötsligt när jag var på väg hem insåg jag hur levande jag är. Ni vet, bara sådär random lade jag märke till alla små känslor, dofter och synintryck som man aldrig tänker på. Typ hur vinden drog i håret utan att det egentligen kändes. Och hur hälen gjorde ont av de nya skorna, samtidigt som det prasslade när klackarna mosade löv. Hur det luktade makaroner utanför ett bostadsområde och hur skrattretande det kändes att allting finns.
Jag menar, här går vi - en bunt atomer i olika otroliga konstellationer (ja jag är en naturnörd) och ändå, fast vi består av massa småbitar som agerar helt själva och på eget bevåg, så kan vi tänka så mycket.
Nu blev jag helt poetisk, men det var inte alls meningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar