ni kommer aldrig att förstå

Bloggandet rinner alltmer ut i sanden och jag antar att det snart kommer att vara helt öde här. Men innan jag släpper den här världen helt vill jag säga

TACK.

Ni fina människor som trots att ni har fullt upp med egna problem har läst och kommenterat och peppat och tröstat i det oändliga. Det går inte att sätta ord på vad ni har betytt, jag tror inte att ni förstår det. Men jag vill försöka förklara för er.

När jag började blogga hade jag en djupt rotad ätstörning. Jag skrev som en sista utväg för att inte bli galen och väntade mig inte att någon skulle bry sig om mig. Men istället hopades kommentarer fulla av uppmuntran och förståelse och värme - jag hade ingen psykolog men ni fick mig att förstå att jag inte var galen och inte ensam.Nu tror jag på allvar att jag är frisk och det är faktiskt delvis tack vare er. Så ja.

Tictactoe, Sagobarn, Notenough, Clara.

Särskilt till er.

rabarberb.

Den förlamade tröttheten är just nu inte närvarande och jag har både städat, tittat på julkalendern och pluggat. Kanske kom lite energi tillbaka igår när jag tränade, för första gången på en månad typ. Jag vet ju vad träningen gör med mig, men det är svårt att ta sig i kragen när det är dimmigt och kallt ute och det gör ont i nacken hela tiden. Nu är jag i alla fall öm och ganska lycklig.

Var glad. Skrev jag nyss, sen började mitt öga klia och nu minns jag inte vad jag tänkte på. Men visst, jag är glad. Läser era bloggar som alltid, men det är som om jag fått skrivkramp. Kan inte komma på något vettigt att kommentera. Men jag tänker på er.

bananer och kaffe

Jag får kämpa för att äta tillräckligt, allt som serveras hemma är kalorisnålt och maten landar normalt runt ca 200 kcal/portion. Min automatiska reaktion är att bli glad och lättad. Men nu har jag gått ner i vikt (bara ytterst lite men det får ju inte hända) och måste säga stopp. Jag äter mer dressing och mellanmål och köpte ångestfritt godis igår. Blir ändå inte riktigt tillräckligt, magen räcker inte till. Men för övrigt mår jag bra.

Vet inte hur mycket mer jag kommer skriva här. Känns som att jag och den här bloggen börjar komma till ett avslut, men jag är inte riktigt redo att ta bort den. Har varit min avlastningsplats och mitt enda hål och det finns fortfarande saker som måste få komma ut. Men någon regelbunden uppdatering finns det helt enkelt inte text för att skriva.

Eko eko eko e...

Mitt huvud är tomt, det känns som att något står i vägen för mina tankegångar. Är ändå lugn och på ganska gott humör, kanske står det där något och tar fast alla otrevliga tankar så det inte blir så mycket kvar. Då skulle jag inte klaga.

Fryser, somnar nästan, knakar i leder. Önskar mig lite att få vara sjuk, typ ligga hemma med lagom mycket feber och äta glass och plugga (ja, jag måste plugga oavsett), bara för att få sova ut och varva ner. Är så uppe i varv och igång och överallt samtidigt. Bryter ihop och samlar mig och fortsätter. Somnar och vaknar och fortsätter.

hur ska man vara för att vara lagom bra

En helt vanlig tjej på bussen. Lite trött, ögonen faller ihop. En ryggsäck i knät, trots att det är töntigt med ryggsäck. Det är jag just nu och såhär trivs jag ganska bra. Önskar mig bättre självkänsla i julklapp bara. Tänk-om-ingen-gillar-mig-på-riktigt-monstret har kidnappat min hjärna och jag mår illa av skräck för att inte göra rättvisa åt dem jag älskar. Är jag för påflugen eller är jag för ointresserad, eller kanske för överdrivet dramatisk? Om jag pratar långsammare och försöker att inte alltid säga "ba'"...  i varje mening, eller försöker prata om något annat än mig själv. Är det bättre då? Är jag bättre då?
Men å andra sidan. Folk får skylla sig själva om de inte tycker om mig och ändå är med mig. Så är det ju. Men jag vill bli älskad.

vad är det

Datorn surrar och det knattrar från tangenterna. En varm snusning bredvid mig, och en mjuk päls. Hur gör man för att göra rätt, undrar jag. På alla håll och kanter försöker jag att göra rätt, men ändå känns allting hopptrasslat och osäkert.

dumma mig

Det är mörkt ute. Jag har mycket att göra. Är det därför matångesten helt plötsligt bestämt sig för att komma på besök? Jag har försökt utmana mig själv men det slutar ändå bara med att jag äter för lite för att jag är rädd för ångest. Jag vill släppa det och tänka på mig själv som frisk men jag kan inte äta som mina kompisar. Jag kan inte sluta tänka på de äckliga kalorierna. Kanske blir det värre  när jag samtidigt försöker slå ihjäl ätstörningen som tagit sig in i min älskade vän.

Men stopp.
Vi tar det en gång till.
Den framtid som jag har framför mig går inte ihop med ätstörningar. Jag får inte falla. Jag behöver inte gå ner i vikt. Nej nej nej helt enkelt. Det finns inte, jag älskar livet för mycket. Så mycket starkare än rädslan och jag ska säga det igen och igen tills det är helt självklart.

jag är en rishög

Jag kan inte prata och jag känner inga lukter. Te och godis går ner men mat smakar ungefär som papper och känns inte så intressant. Böcker i drivor som jag vill och inte vill läsa och mitt i allting går jag och funderar över ifall mina ben är tillräckligt smala. Idioti. Det är svårt att vara motiverad när hela världen bantar, varför ska inte jag också liksom. Smala flickor överallt, ständigt dessa magra ben med för stora jeans. Varför är det så vackert med sjukdomar som är så farliga och lömska och fula rätt igenom?

trassel

Hej, fina människor. Den senaste veckan har varit både rolig och hemskt jobbig, precis som alltid när det händer något mer än vardag. Mycket upplevt indeed. Jag mår bra men känner mest för att sova i ett par veckor. Och dricka fem liter varm choklad.

Jobbigt dock att alla i min omgivning pratar om dieter, träning och kalorier. Två tjejer i klassen kör LCHF, en gör pannkakor utan äggula för att få mindre energi. Tre har godisförbud som de ständigt diskuterar och det ständiga uttalandet "åh, jag har inte tränat på en hel vecka" verkar eka i korridorerna. Där hemma duggar bantningstipsen tätt.

Jag får ångest. Och inte bara som man säger när man får för mycket läxor, att åh jag får ååångest utan på riktigt, jag får ångest. I måndags fick jag förutom det där med äggulan höra om hur underbart det är att träna och det är mitt liv och ska inte du skaffa gymkort ändå och jag äter bara en halv portion havregrynsgröt varje morgon wiho. Jag blev röd i ansiktet och hjärtat pumpade i hundraåttio och efter en usel ursäkt om att besöka damrummet låste jag in mig på toan och grät. Hatar detta äckliga dietsamhälle.

Tur att det finns vettiga människor också, som säger rätt ord som jag behöver höra. Det är tur.

vi kan inte sätta stopp för allt

Ska försöka skriva mindre om mina matvanor. Trots att det ibland lugnar och tröstar tror jag att den här bloggen på ett vis håller mig kvar i sjuka tankar. Samtidigt är era fina kommentarer så värdefulla och jag har mycket annat än kalorier i tankarna när det handlar om ätstörningar.
Fick idag kommentaren du äter ju alltid jättelite mat och sen bara sallad och knäckebröd av en kompis. Alla närvarande höll med. Jag blev uppriktigt förvånad. Är det sant? Har försökt äta mer i skolan och har svårt att säga om det är oro eller bara mättnad jag känner. Hur som helst ska jag försöka att inte lägga så stor vikt vid det. Har många tankar kvar och det är nog lättast att tiga ihjäl dem. Kommer fortsätta skriva men kanske inte varje dag. Eller kanske varje dag.
Den här veckan har jag knappt tid att äta och sova så bloggande hinner jag inte men jag ska läsa ikapp på måndag. Saknar mina pennor och min pöjk.

en penna i min hand och jag är lycklig

En oväntad och väldigt välkommen känsla av frid och ro har slagit sig ner i mig och gjort sig hemmastadd. Jag matar den med läkeroltabletter och apelsin, och det verkar som om den trivs. Trots att jag oroar mig för många saker finns som en kärna av lugn längst inne. Det känns väldigt bra. Behöver det med tanke på den vecka som ligger framför mig.
Har försökt vara lite kreativ, kanske är det därför. Kopplar av så mycket när jag får fnöppla med pennor och olika material.

men ååååååååå *utbrott*

Varför ska det vara så himla många som fastnar i det här träsket? Hata, hata, hata samhället och vi själva och den äckliga preststionshetsen överallt. Varför måste vi vara så perfekta? Inte bara populära, framgångsrika, lyckade och snygga utan rätt igenom perfekta. Det får inte finnas skavanker och om en flicka är frusen och trött så är det ingen som bryr sig.

Du kan prata om en hälsosam livsstil, om hur gymmet är ditt livs kärlek och hur bra det är att äta clean. 5:2-dieter, 22.5 i betyg, eatcleantraindirty, gå på fester, var full och ha nya kläder. Men att leva är väl mer än bara fasaden som vi hela tiden slipar på?
Jag ska hålla fast vid att hälsa är mer än kaloriräkning. Kan jag inte få ta en ledig kväll, äta godis och stänga in mig på mitt rum all by myself, utan att genast behöva kompensera?

Ledsen över utbrottet, men jag känner mig bara så uppgiven. Jag kanske börjar bli helt frisk, men alla de andra???

abstraktare än vanligt

Vågar inte skriva om det som snurrar runt i mig för jag hittar inga ord. Vet liksom inte hur jag skulle kunna förklara så att någon förstod. Kanske såhär: jag vänder mig mot sånt jag brukar vara van vid och ifrågasätter det. Blir arg och ledsen över saker som är som de alltid varit. Skulle kanske helst fortsätta som jag alltid gjort men det känns fel.

Dagen har varit bra ändå. Huvudvärk och god mat och träning i en intressant blandning.

Jag kan inte ändra på någonting

Att prata med någon som känner en väl men som samtidigt är utomstående, det gör saker tydliga. Jag förstår mer och mer vad hela den här karusellen beror på. Frågan är om det egentligen påverkar något alls. Jag tror inte det. Det handlar fortfarande om vad jag väljer att göra, så enkelt är det och jag kan inte göra något annorlunda än jag gör.
Och förlåt, för det här är bara meningslösa fraser för er som inte vet vad jag pratar om. Behöver bara skriva det, få lite struktur på vad jag tänker.

Har konstigt ont i fotlederna och känner mig trött. Skulle inte ha något emot att krypa ner i sängen och leva på glass en vecka, om det bara var möjligt men tyvärr har jag inte tid att bli sjuk. Så jag hoppas att jag bara gjort något mycket konstigt med benen och fått träningsvärk.

kortkort och menlöst men fullt av lättnad

Mitt humör har sakta men säkert vänt till något bättre. Fick häva ur mig allt jag oroar mig över och det var en sådan lättnad att jag nästan börjar böla när jag tänker på det. Sådan lättnad att inse att man inte är ensam. Och att inse att allting inte är mitt ansvar är också så himla skönt.

om det är mörkt ute tänder vi tydligen lampan

Varm och trygg med en ask halstabletter, papper och penna känner jag mig för första gången på ett tag riktigt lugn och som vanligt. Har varit social på ett sätt som jag inte orkat vara på länge och det känns skönt att veta att jag faktiskt är som vanligt innanför lagret av trött likgiltighet.
Har vägt mig också, och på 1½ vecka med både över- och underätande har jag i princip stått stilla. Önskar att jag visste hur man åt normalt, ska försöka mig på det nu. Äta mig mätt, äta tre mål och två mellanmål, inte äta mellan målen. Är det inte rätt enkelt egentligen?

Om det bara blev soligt skulle jag skratta

Okej, kanske det räcker med depp. Har varit ute i solen under dagen och blivit lite piggare. Det är egentligen allt som behövs, synd bara att ljuset kommer så sent och går så tidigt. Hur som, det får mig att må bättre.

En liten trött känsla sitter kvar trots ljuset. Försöker distrahera mig själv med plugg, en gammal metod som funkar ibland. Tänk på enzymer, vinklar, trianglar och grammatik, vad som helst utom det som ligger längst in i hjärnan och skvalpar. Lyssna för all del när de talar om för dig hur duktig du är som jobbar så hårt. Känn paniken flöda med ro, för det är lugnt så länge den handlar om skolstress. Då kan man göra någonting åt den. Då kan man plugga ännu mer och slippa känna lite till. Tills man med gott samvete kan slå igen böckerna och känna att man varit duktig. Ikväll fungerade det över förväntan. Just nu mår jag inte alls dåligt. Trött, lugn och dåsig, ska äta lite och kura ihop mig i nån filt eller så. Ja.

vattenmoln som faller ner som regn

Idag har jag inte så mycket att säga. Jag har nackspärr och lite ont i huvudet men är ganska lugn inombords. Började dagen med en promenad innan frukost, och det var en underbar start. Det ska jag köra på imorgon också, kände mig så vaken när jag kom in. God frukost fick jag också, och traskade iväg till skolan med ett litet leende. Det är alltid roligt att le mot folk på stan, och se den automatiskt trötta grimasen mjukas upp lite. Ännu bättre är det när någon annan ler mot en själv och man inser hur lite som krävs.

Känner mig fortfarande trött, nere och oinspirerad men jag får ta itu med det själv. Pratar med min pöjk, och det får knytnäven i bröstet att slappna av lite. Typ så känns det, jag vet inte varför jag känner mig såhär. Måste vara regnet.

det är ju inte direkt fel att leva

Från ett biologiblock hösten 2011

Igår kom insikten som ett slag. Jag kommer aldrig att bli vad jag kallar smal igen, och ingen kommer någonsin att ge mig beröm för något som har med ätstörningar att göra. Jag kommer aldrig att kunna gå tillbaka i tiden och uppleva känslan en gång till, det är historia och tiden går bara åt ett håll. Tiden går bara åt ett håll och det är bort ifrån det jag både saknar och hatar.

Förra året vid samma tid fick jag ett återfall och gick ner till ännu mer kaloriångest än förra gången. Innan jag själv fattade vad som hände. Idag insåg jag hur lätt det kan hända om igen. Har gått ner lite, satt igår och planerade veckan för att gå ner så och så mycket till. Målvikt, safe foods, motion. Eh, ursäkta va? Planen för idag följde jag med nöje ända fram till middag då jag gav mig själv en mental örfil och åt mig mätt. Med sorg i hjärtat och kompensationer i huvudet. Varför gör min hjärna så? Jag säger inte att jag håller på att bli ätstörd igen för jag äter bra och jobbar med tankarna. Men varför kan jag inte bara släppa det? Mår inte längre så dåligt, vill inte längre ha oroliga blickar. Mitt liv är så himla bra så varför skulle jag vilja förstöra allt för något så meningslöst?

från den trötta naturarens perspektiv

Helt plötsligt när jag var på väg hem insåg jag hur levande jag är. Ni vet, bara sådär random lade jag märke till alla små känslor, dofter och synintryck som man aldrig tänker på. Typ hur vinden drog i håret utan att det egentligen kändes. Och hur hälen gjorde ont av de nya skorna, samtidigt som det prasslade när klackarna mosade löv. Hur det luktade makaroner utanför ett bostadsområde och hur skrattretande det kändes att allting finns.

Jag menar, här går vi - en bunt atomer i olika otroliga konstellationer (ja jag är en naturnörd) och ändå, fast vi består av massa småbitar som agerar helt själva och på eget bevåg, så kan vi tänka så mycket.

Nu blev jag helt poetisk, men det var inte alls meningen. 

G-proteiner och adenylatcyklas

Min diet är rätt enahanda och sockersuget är maffigt. Räddningen är mörk choklad och bananer. Jag har inte mycket för mig, trött och grinig som jag är, men en höstpromenad och lite gungande på en stor gunga lyfte mitt humör. Nu är jag inte den potentiellt eldsprutande drake som jag var tidigare idag och det är ju skönt.

Hela tiden ligger längtan till lägre siffror i bakhuvudet. Så trött på debatten i mitt huvud om varför jag ska och inte ska gå ner i vikt. Jag önskar, som så många gånger förut, att någon visste vilket krig jag har försökt vinna och hur mycket det krävt av mig. För det har det. Det skulle betyda så mycket om någon sa det till mig, att jag har kämpat hårt och att jag blivit frisk. Att jag varit sjuk, men att jag är frisk nu. Då skulle jag kanske kunna släppa det. Typ vara lite stolt. Nu vet jag bara inte vad jag känner. Längtan och lättnad och allt möjligt.

Det finns de som aldrig kan bli glada

Helg, och en mycket trevlig växling mellan torsdag och fredag. Helt plötsligt är det varmt igen också, och även om jag tycker om te och raggsockor har jag inget emot lite linne och shorts heller. Önskar bara att jag inte hade så ont i nacken. Axlarna sitter konstant uppdragna strax under öronen och det får huvudet att dunka lite. Men det är dumt att klaga när man trots allt mår så himla bra som jag känner att jag gör nu.

Jag blir så himla glad när ni skriver om att jag tecknar, förresten.